Hej. Jag vet inte varför jag är anonym. Kanske för att jag inte riktigt vågar stå för att jag är jag och för att jag känner som jag känner. Kanske för att jag inte är säker på hur jag egentligen tycker och tänker. Men jag har någon slags tid i livet då jag känner mig helt totalt värdelös med allt jag gör. Min pappa är alkoholist. Just nu dricker han inte men man vet ju inte sen. Jag är 14 år. Han har varit det hela mitt liv tills nu. Han gjorde inte illa mig fysiskt. Men psykiskt gjorde han mig illa. När man såg honom på stan full. Den där känslan som strömmar genom hela kroppen. Av rädsla och oro. Man försöker gömma den men det är en sån där känsla som slingrar sig fram igen. Och när ens vänner mår dåligt vill man göra allt för att få dom att må bra. Man glömmer nästan bort sig själv i många tider. Man glömmer bort att se till att man själv mår bra. Och sen en dag märker man att dom vänner man gjort allt för. Inte är vänner, inte ens kompisar. Dom är patetiska idioter. Som inte ens kan hålla ett löfte. Vet inte ens varför jag skriver det här. Kanske för att bli av med tankar och känslor som bara ligger och skräpar i mig. Kanske för att hoppas att man hittar någon som förstår? Är iallafall 97a. Det är det enda lilla info jag bjuder på.

_______________________________________________________________________________________________

Svar:

Förlåt för sånt segt svar. Men här är iallafall ett svar:

Jag förstår dig. Det är den västa känslan som finns. Dels att man ställer upp för "vänner" som i slutänden inte är dina vänner. Och dels den där känslan mot alkohol. Du är absolut inte värdelös, det är ingen! Men jag kan förstå att du känner dig värdelös när du blir som jag, psykiskt misshandlad. Det är fel, och du låter väldigt mycket som mig. Jag skapade ju denna blogg, för att få säga vad jag tycker när jag tycker det utan att bli dömd, för ingen vet vem jag är, förutom Em. (som jag inte hör något av på flera veckor) Här kan jag uttrycka mig, skriva vad jag känner utan att någon vet om att det är jag, men i verkligheten, så håller jag tyst och gråter när jag är själv. Du känns så lik mig. 

Det bästa både du och jag kan göra, är egentligen att så upp för oss själva. Säga vad vi tycker. BLI HÖRDA. Få hjälp att må bättre..

/Anonym